Vårens serier på PFA

 

Höstterminen är således över för alla, även Pacific Film Archive. Dock har dess hemsidan uppdaterats med info om de olika serierna som nästa termin kommer att skänka glädje för Bay Areas cinefiler. Här följer de med lite beskrivningar samt titlar som jag tänker försöka hinna se (den här terminen såg jag noll filmer av Pasolini och Fassbinder vilket var synd):

Funny Ha-Ha: American Comedy, 1930–1959
Jan 16 - Feb 22

En titt på den amerikansk komedi-filmen mellan 30-59, det blir en hel del screwball med andra ord. Vill se: My Man Godfrey, The Palm Beach Story, Will Success Spoil Rock Hunter?, Gentlemen Prefer Blondes.

The Brilliance of Satyajit Ray
Jan 17 - Aug 31

Elva filmer av den indiska mästaren, varav åtta är nyrestaurerade 35 mm-kopior. Även Renoirs The River visas (Ray var assistent till Renoir) samt Cykeltjuven. Perfekt möjlighet för mig då jag har pinsamt nog inte sett en enda av hans verk. Vill se: Apu-trilogin, naturligtvis. Men även Devi som jag tyckte verkade intressant efter att den refererades en hel del i The Story of Film. OBS!: De nio filmerna visas mellan januari och februari, med tanke på att serien fortsätter tills augusti så verkar detta bli en gyllene vår för Ray-fantaster.

Film 50: History of Cinema
Jan 22 - Maj 7

Detta är en kurs på UC Berkeley vars visningar på PFA är öppnen för allmänheten. I princip varje onsdag kl 15:10 visas en klassisk film med introduktion, lyckligtvis är jag ledig den tiden och tänker försöka pricka in gamla favoriter som nya intressanta verk. Vill se: Early Summer, The Five Obstructions, The Lodger men framförallt att för första gången se gamla favoriter på en stor duk som t.ex M, Los Olvidados, och Singin' in the Rain,

Jean Luc Godard: Expect Everything from Cinema
Jan 31 - April 13

Behöver ingen introduktion, det är bara att vara tacksam att jag befinner mig i Berkeley när en av mina absolut favoritfilmskapare får en enorm retrospektiv. Femton av sexton långfilmer som JLG gjorde mellan 1960-67 kommer att visas i kronologisk ordning. (Le Mepris visas som en del av serien Film 50). Vid två olika kvällar kommer även hans diverse kortfilmer presenteras i ett samlat format. Det är egentligen där serien slutar som jag framförallt hade velat se en fortsättning på (som förmodligen kommer). Vill se: Les Carabiniers då jag hitintills missat att se den. Pierrot le Fou på stor duk välkomnas, och jag är även nyfiken ifall jag kommer att till slut inse storheten med Week End.

Against the Law: The Crime Films of Anthony Mann 
Feb 7 - Feb 28

Jag har alltid associerat Mann med western-genren och därför ser jag framemot den här serien som ger mig en chans att se hans filmer inom en annan genre. Sju av hans verk kommer att visas. Vill se: Raw Deal, He Walked by Night (Co-director: Alfred L Werker), Side Street.

Det sker även några andra serier med de innehåller så få filmer att jag valde att inte nämna dessa. T.ex kommer Frederic Wisemans At Berkeley att visas en hel del. Något jag ser fram emot då jag missade visningarna i december när han presenterade sitt nya verk i person.

Och så är detta enbart serier som sker den första halvan av terminen. Fler kommer att annonseras...

Focus group på Dolby HQ

Igår deltog jag i en så kallad focus group. När jag fick höra om den här möjligheten var min första tanke att jag och övriga deltagare skulle få sitta i ett kallt förhörsrum med en stor spegel som ena väggen, bakom skulle förstås allehanda viktiga individer sitta och lyssna på våra åsikter. Så visade det sig inte riktigt vara. För det första var lokalen Dolbys högkvarter i SF, jag kände enbart till adressen där vi skulle mötas upp och när jag fick se den välkända loggan vid ingången så var det en positiv överraskning.

Vi var en grupp på 7-8 personer (mellan 25-40 år skulle jag gissa) som klev på hissen och möttes där av två individer med kamera och ljudutrustning samt tre personer med anteckningsblock som satt i ett hörn. Oss deltagare fick ta plats på stolarna som hade placerats i en halvcirkel så att ljud och bild-upptagningen blev den bästa. Popcorn och läsk erbjöds innan det var dags för vad som blev en diskussion mellan oss och en moderator vid namn Seth.

Som sagt så visste jag inte på förhand att det var Dolby som låg bakom detta och mycket riktigt var ämnet ljud och hur vi upplevde Dolby som varumärke. Jag minns att Seths första fråga var angående minnesvärda reklamfilmer på bio innan han förde debatten mer specifikt mot Dolby. Vi leddes in i Dolbys biograf och fick där se och höra olika trailers som vi sedermera gav feedback på. Upplägget var att vi såg tre trailers för Dolby som företag, samt tre vanliga filmtrailers (Gravity, Hobbit: Desolation of Smaug, 300: Rise of an Empire) i varann ordning - varje klipp utnyttjade Dolbys senaste ljudsystem Dolby Atmos. Vi fick betalt för besväret (100 dollar), men jag kan objektivt säga att uppleva bitar av Gravity i den biografen var bland det mäktigaste jag har varit med om.

Det hela var en trevlig upplevelse och jag kommer att hålla utkik efter liknande chanser framöver.

Finals och Smaug-visning

Just nu håller jag på att skriva mina sista papers för terminen. I Avant Garde-kursen är ämnet Chris Marker och hans hantering av tid, minne, och plats. Och i Powell & Pressburger så har jag tänkt analysera Powells idé om en composed film, där konstarterna möts i en form, i relation till musikfilmerna The Red Shoes, Tales of Hoffmann och Oh Rosalinda!! Det har varit en väldigt givande termin och jag har fått dyka ner i gamla favoriter som The Archers men även öppnat upp ögonen på riktigt för experimentell film.

En annan sak som jag känner har varit viktigt är hur öppna mina lärare har varit för personliga reflektioner över de verk vi har analyserat. Jag vet att jag stundtals kan sväva iväg i mina tankar och se saker som sannerligen inte är där (detta tenderar att ske när jag skriver texten kring midnatt), men på UCB är det väldigt uppmuntrande när det gäller studenternas personliga "take" på saker. Och jag vet att nästa termin kommer bli ännu ljusare.

Den här veckan har jag även hunnit se The Desolation of Smaug. Och som någon som inte tyckte att förra Hobbit-filmen var helt lyckad så gick jag ifrån biografen med en nöjd känsla. Actionsekvenserna är lika utflippade som vanligt där CGI-versionerna av skådespelarna lyckas göra otroliga rörelser i ett högt tempo. Men vad som hände var att jag började se filmen likt ett tv-spel där den onda karaktärslösa karaktärerna dyker upp i precis rätt läge för de goda att hugga ner eller skjuta ner med en pil. Bilbo, Legolas och co går igenom en hel film utan att det finns någon fara för deras liv precis som i ett spel.

Jag tog njutning i scenografin och Jacksons öga för detaljer. Han visade ofta varelser i närbild och när det var dags för Smaug så får man applådera hans team för ett gott arbete. Gollum var som känt inte med så mycket i den första Sagan om Ringen-filmen p.g.a tekniska svårigheterna med att få han att se verklig ut, men tio år senare får vi en hel sekvens där draken Smaug kan inspekteras från alla möjliga vinklar. Benedict Cumberbatch gör ju rösten och här avslutar hans sitt kanske bästa år i karriären med den tunga repliken som får mig att längta till den tredje och sista delen: "I am Death".

Det roligaste ögonblicket kom dock precis i början  då min vän blev utslängd av vakterna, detta var en förhandsvisning, när hon tog foton på filmens opening credits. Men hon lyckades snacka in sig några minuter senare.

Sam Fullers cigarr på PFA

The Bay Area in the movies

I söndags arbetade jag på ytterligare en studentfilm, återigen inom ljudområdet. Vi var en grupp på sju personer som tog oss upp till Inverness invid Tomales Bay. När dagen var slut omslukades den lilla byn av mörker, vi var överens om att en Stephen King-atmosfär fanns i luften. Efteråt läste jag att John Carpenters remake av Village of the Damned (1995) spelades in här och även delar av The Fog (1980). Carpenters Big Trouble in Little China (1986) utspelas och spelades delvis in i SFs Chinatown, så han verkar ha fastnat för området.

Den här upptäckten fick mig att göra lite research angående filmer som gjorts i området. Antalet kända och okända filmer relaterade till San Francisco är alldeles för många för att nämna; Vertigo (1958), Point Blank (1967), The Conversation (1974), Bullitt (1968) och Dirty Harry-serien är väl de kändaste, dock var det intressant att veta att The Game (1997) utspelas i staden vilket har fått mig att bli sugen på att återbesöka den filmen. Fincher gjorde såklart även Zodiac (1997) i staden några år senare.

Berkeley har inte utnyttjats lika ofta. Inte oväntat har George Lucas tagit nytta av staden i några av sina tidiga filmer (THX 1138 och American Graffiti), men jag visste t.ex inte att The Master (2012), High Fidelity (1997) och Harold and Maude (1971) delvis spelades in här. På nedre halvan av kvalitetsskalan kan man se att Berkeley även synts i filmer som Junior (1994), Hulk (2003) och Patch Adams (1997).

Roligaste upptäckten var dock att Werner Herzog Eats His Shoe (1980) spelades delvis in på Chez Panisse, som existerar än idag, där Herzog slog vad med Errol Morris om att denne aldrig skulle få Gates of Heaven (1980) gjord, och att när han förlorade vadet åt sin sko på den numera stängda biografen UC Theater.

Inside Llewyn Davis

Igår arrangerades en gratis förhandsvisning av bröderna Coens nya film Inside Llewyn Davis för UCB-studenter på Shattuck Cinemas. Det speciella med denna visningen var att skådespelaren Oscar Isasc och musikproducenten T-Bone Burnett var närvarande för en Q&A efteråt. Filmen handlar om Llewyn Davis (Isaac), en ung kämpande folkmusiker i Greenwhich Village, NY ca 1961. Ifall man ska placera den i ett genrefack så är den en drama, med som alltid med Coen-bröderna så skiner humor igenom karaktärerna och storyn.

Det intressanta med den här är att huvudkaraktärerna är de yngsta vi har sett hittills i en Coen-film. Men filmskaparna hanterar detta fint och det blir aldrig gubbigt som är risken när 50-åriga män ska porträttera personer hälften så gamla och deras problem. Detta var inte heller berättelsen om folkmusikens uppgång, utan snarare om en individ som befinner sig i periferin kring den. Den förväntade Dylan-referens kom sent, men det gick ett sus genom publiken när det var dags.

Inside Llewyn Davis är bröderna Coens bästa film sen mästerverket No Country for Old Men. Burnett förklarade efteråt att storyn kretsar kring en isolerad man som enbart kan uttrycka sig genom musiken, och det är starkt av Isaac att kunna hålla publiken intresse genom de olika uppträdande (vi får höra låtarna i komplett form i filmen). Han ska både agera som en skådespelare men även som en musiker, vilket är Isaacs faktiska bakgrund.

Senare i veckan ska jag bl.a se Chris Markers Le Joli Mai som har blivit restaurerad i samband med 50 års jubileet och samtidigt får en USA-release för första gången. Markers vän och kollega Lynne Sachs är aktuell i the Bay just nu; min avant-garde visning på onsdag kväll är hennes Your Day is My Night, på torsdag ger hon en föreläsning på campus som jag tänker gå på, och Other Cinema i SF kommer att dedikera deras lördag till henne och flera av hennes verk.

Agnés Varda, American Zoetrope, och LucasFilm

I veckan fick Pacific Film Archive äntligen besök av Agnés Varda. Jag fick som sagt tag i biljetter till visningen av dokumentären The Gleaners and I (2000), eller en essay-film som Linda Williams påstod att det var efteråt även om Varda själv inte höll med. För att hålla det kortfattat så handlar filmen om konsumtionssamhälle och vi får träffa flera personer som har tänkt om konceptet "skräp", mycket av det vi slänger (mat, kläder, möbler) är fortfarande i dugligt skick, och det finns människor som lever på det andra slänger.

Varda var på gott humör när hon intervjuades efteråt och fick frågor från publiken. Det intressantaste frågan var när någon undrade vart hon hade spenderat sin tid i the Bay Area under visiten. Varda svarade att hon har flera goda vänner i området, och att tidigare den dagen hade hon haft lunch med bl.a Francis Ford Coppola på American Zoetrope.

Några dagar senare var jag och min vän Erik på besök där, iallafall caféet som är i samma byggnad. Väl där stötte vi tyvärr inte på Coppola, men däremot hann vi med att smaka på hans goda vin och ta några foton.

Dagen slutade med att vi och resten av nationen såg Thor: The Dark World, vilket var en helt okej film. Innan dess hann vi även ta en trip till LucasFilm och deras lobby, längre än så kom vi inte.

Mycket att se i november

Agnes Varda kommer ju till Pacific Film Archive nästa vecka och planen var först att gå på måndagsvisningen där hon skulle visa och diskutera flera av hennes kortfilmer, bl.a den om The Black Panthers som gjordes i Oakland, men det var tydligen utsålt. Så det blir istället The Gleaners and I (2000) på tisdag som jag dock redan sett, men hon är närvarande även den kvällen vilket är det huvudsakliga skälet till att jag går. Filmen är också faktiskt väldigt bra

Igår noterade jag också att Tommy Wiseau och Greg "Mark" Sestero kommer till the Clay Theatre i SF på fredag för en visning av The Room. Filmen, som utspelas i SF, kom ut för tio år sen och jag förväntar mig att det blir en alldeles underbar kväll. Tills dess ska mitt exemplar av The Disaster Artist ha nått mig. Det är Sesteros fräscha bok om inspelningen och den vill jag försöka få signad.

I helgen ska jag även försöka pricka in 12 Years a Slave i Berkeley samt en triple feature av Wes Anderson-verk på Castro Theatre på söndag. Dock stannar vi nog enbart för Moonrise Kingdom och Royal Tenenbaums. Castro kör double features så gott som dagligen och jag grämer mig lite att jag valde att inte gå på Drive/Only God Forgives-visningen för några veckor sen som det var först tänkt.

Yerba Buena Center for the Arts kickar snart igång en intressant serie: X: History of a Film Rating. Diverse filmer som fick X-rating vid releasen kommer att visas. Last Tango in Paris, Fritz the Cat, Henry: Portrait of a Serial Killer,  Beyond the Valley of the Dolls, Bad Timing, Midnight Cowboy, Pink Flamingos, Henry & June ingår i serien. Här funderar jag att pricka av Henry och möjligtvis Last Tango.

Film 129: History of Avant-Garde Film

Min lärare Jeffrey Skoller guidar oss genom främst amerikansk avant-garde historia. Det är nästan uteslutande att vi ser kortfilmer och därför har jag hunnit se en hel del nya verk och upptäckt nya filmskapare. Jag tog denna kursen för att det var en del av filmhistoria som jag inte hade befattat mig med särskilt mycket. Namn som figurerat under de första två månaderna: Jean Cocteau, Jean Epstein, Peter Kubelka, Maya Deren, Stan Brakhage, George Kuchar, Kenneth Anger, Bruce Baillie. San Francisco är ett starkt fäste för avant-garde verk, stadens Cinematek visar enbart experimentell film, och Pacific Film Archive skryter med en stor samling filmer av visionära filmskapare.

Varje onsdag visas nyare experimentell film på Pacific Film Archive i en del av deras Alternative Vision-serie. För vår del är det obligatoriskt att närvara och visningen följs upp med en analys på en eller flera filmer som visats. Oftast är filmskaparna närvarande och det ger en chans för oss att ställa frågor.

Förra veckan var det midterm i kursen, och den var centrerad kring två filmer: Dog Star Man IV (1964, Stan Brakhage) och Invocation of My Demon Brother (1969, Kenneth Anger). Hur det gick vet jag ännu inte. Invocation och Inauguration of the Pleasure Dome (1954) av Anger är två nya favoriter efter att ha sett de under kursens gång. Annars var detta en höjdpunkt:

Film 151: Auteur Theory: The Films of Powell & Pressburger

Jag tänkte introducera kurserna jag tar den här terminen, först ut handlar om Powell & Pressburger-kursen.

En kronologisk överblick på den brittisk duons samarbete mellan 30 och 60-talet, även t.ex Peeping Tom (1960) som Michael Powell regisserade på egen hand kommer att diskuteras senare i terminen. Den här kursen tänkte jag först inte välja, men efter att jag inte blev antagen till manuskursen blev detta min back up. Det är ingenting jag ångrar och min lärare i kursen, Eileen Jones, är såpass bra att jag funderar på att ta en annan kurs nästa termin (Colour Theory) som hon håller i. Upplägget är att vi ser en långfilm varje måndag, en 1.5-2 sidor lång analys ska sedan skickas in online senast efterföljande fredagen. 4-5 oannonserade in-class tests. Ingen midterm i den här kursen vilket är tacksamt, final paper ska ligga runt 8-10 sidor + finals. Varje termin ges två olika auteur-kurser, men vilken auteur som är i fokus skiftar. I år är det Powell & Pressburger och Stanley Kubrick.

Filmer som visas:

The Spy in Black (1939)
Contraband (1940)
49th Parallel
The Life and Death of Colonel Blimp (1943)
A Canterbury Tale (1944)
I Know Where I'm Going! (1945)
A Matter of Life and Death (1946)
Black Narcissus (1947)
The Red Shoes (1948)
The Small Back Room (1949)
Gone to Earth (1950)
Tales of Hoffmann (1951)
Peeping Tom (1960)

Mill Valley Film Festival

Midterms är precis runt hörnet men jag försöker ändå hitta tid för annat. I fredags tog jag och två vänner en trip till biografen Shattuck Cinemas för att se Prisoners (2013, Denis Villeneuve), en ny thriller som har mottagits väl av publik och kritiker. Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal är de mest namnstarka i rollistan men det är Paul Dano och David Dastmalchian som stjäl filmen genom minnesvärda birollsprestationer. Inte på samma nivå som När Lammen Tystnar (1991) eller Seven (1995), som den har jämförts med, men fortfarande en gedigen film.

 Just nu pågår den 36:e upplagan av Mill Valley Film Festival, en festival som pågår mellan den 3:e-13:e Oktober och som är utspritt över flera visningsplatser i North Bay. Hela lördagen spenderades för min del i den gemytliga lilla staden San Rafael några mil norr om San Francisco, fängelset San Quentin är precis i närheten och det är även här Metallica formades om jag minns rätt (i San Rafael, inte San Quentin). Jag ställde upp som volontär och fick hjälpa till lite här och var på San Rafael Film Center. Höjdpunkten var när jag och Erik, som jag lyckades värva (+ två andra), rullade ut röda mattan för kvällens gäst Geoffrey Rush. Vi stannade inte kvar för att se honom gå på den, vi hade en buss att ta, men bara tanken är kul.

Mill Valley Film Festival kände jag inte till förrän en vecka sedan. Men det är en rätt etablerad festival och bland årets gäster hittar vi Steve McQueen, Ben Stiller, Costa Gavras, Jan Troell, Jared Leto och Bruce Dern för att nämna några. Några filmer som visas är Blue is the Warmest Colour, 12 Years a Slave, Nebraska, All is Lost och The Wind Rises. Tyvärr kommer jag att inte se en enda av dessa filmerna p.g.a slutsålda biljetter eller krock med mitt schema.

Det var hur som helst en kul dag och att ha volontärjobbat på en sådan känd filmfestival kommer att vara till nytta när jag senare siktar på volontärjobb i samband med San Francisco International Film Festival.

Invasion of the Body Snatchers (1978)

I fredags var det dags för utomhusvisningen av Invasion of the Body Snatchers (1978). Detta var en del av Pacific Film Archives serie Endless Summer och den här gången var det 70-talsversion av den väletablerade storyn om utomjordiska organismer som tar över och ersätter mänskliga kroppar. Vi var ett sällskap på fem personer som tog oss till västra sidan av campus för att slå oss ner framför den improviserade duken. Det hela inledes med en visning av en kul och gammal Star Wars-spoof vid namn Hardware Wars från 1978.

En trevlig överraskning följdes då det visades att regissören till Invasions, Phillip Kaufman, var på plats för att introducera filmen. Han gjorde även The Right Stuff (1983) men bidrog även manuset till Raiders of the Lost Ark (1981). Själva filmen var alldeles för lång och det hjälpte inte att det blev ett längre uppehåll p.g.a teknikbrister. Den hade sina fördelar dock, som t.ex kul biroller av Jeff Goldblum och Leonard Nimoy, och slutet är både minnesvärt och omskakande.

UCB och praktisk filmskapande

UC Berkeley har inte direkt profilerat sig som en skola med fokus på praktiskt filmskapande, UCLA får anses vara bäst på den delen bland de olika UC-campus. Detta betyder inte att det inte förekommer försök att förändra den bilden. För det första så erbjuder skolan ett flertal kurser där eleverna får producera eget material, till exempel inom manusskrivande, men även renodlade produktionskurser.

UC Berkeley har även kurser som heter DeCal. Dessa är ledda av studenterna själva och brukar vara 1-2 units/poäng, vilket är att jämföra med "vanliga" kurser som brukar hamna på 4 units, så de tenderar att vara lite lättare. Den här terminen ges t.ex en kurs med titeln Cinematography. Jag var på introduktionsmötet tillsammans med ungefär 80 andra personer, detta var alltså för en kurs med ca 30 platser, men jag valde i slutändan att inte söka. Personen som leder DeCal:en är enormt drivkraftig och hade väldigt höga ambitioner för kursen, vilket jag beundrar, men då jag sysslat med film tidigare så vet jag hur pass mycket tid och energi det tar för att göra även en 3 minuter lång film. Den extra arbetsbördan, utöver mina fyra övriga kurser, var inte något jag såg fram emot under min första terminen.

Utöver detta finns det även en studentorganisation som heter GIANT. Varje torsdag kväll träffas 15-20 av oss (det finns fler, många dyker upp sporadiskt då och då) och diskuterar projekt som är aktuella eller planeras. Just nu är fokusen på att ta fram projekt för Campus MovieFest, världens största studentfilmfestival. Reglerna innebär att varje team får en vecka för att göra en fem minuter lång film, utrustningen står arrangören för. Detta kickar igång om ca tre veckor.

I helgen var jag med om min första inspelning i USA. På GIANT:s Facebook-grupp noterade jag att en danska letade crew till en kortfilm som hon behövde göra till en produktionskurs. Några meddelande senare blev jag tilldelad rollen som ljudkille, och nån dag senare var det dags för inspelning. Det tog ca 12 h och var överraskande smärtfritt, vi var ca 12-13 personer allt som allt. Det kommer definitivt att bli mer filmande framöver.

William Friedkin på besök

En av höstens mest spännande händelser skedde den här veckan. I samband med retrospektivet Dark Matters: The Films of William Friedkin besökte filmskaparen Berkeley och Pacific Film Archive. Även om han är mest känd för The French Connection (1971) och The Exorcist (1973) så var han här för att närvara vid USA-premiären av den nyrestaurerade Sorcerer (1977) och visningen av den ökända Cruising (1980), vid visningen av den sistnämnda signerade han även kopior av sin nypublicerade självbiografi.

I samband med både visningarna var han generös med sin tid och delade med sig av flera roliga anekdoter. T.ex att Steven Spielberg var vid ett läge tänkt som regissör för Cruising, "he probably would've included a little alien" var Friedkins tanke kring detta. Av filmerna jag såg placerar jag Sorcerer ovanför Cruising, den handlar om fyra män i två lastbilar som måste transportera explosiva material genom den sydamerikansk regnskogen via farliga vägar.

En superb spänningsfilm i en utmärkt nyrestaurerade version (Blu-Ray våren 2014) som Friedkin personligen arbetade på under flera år. Rampage (1987) är nästa film att genomgå samma behandling. Min respekt för mannen har ökat efter dessa två kvällar. I synnerhet har jag lagt märke till hans hantering av ljud och musik. Cruising, för mig, är ljudet av läder, kängor och rasslande nycklar.

Senare i år kommer även Agnès Varda och Frederick Wiseman (vars nya film handlar om UC Berkeley) att besöka Pacific Film Archive.

Berkeley Underground Film Society

När jag fick besked om att jag hade hamnat på UC Berkeley (och inte UC Santa Barbara eller UC San Diego, nr 2 och 3 på min lista), så började jag naturligtvis leta upp information om vad staden och området hade att erbjuda inom filmkultur. En intressant upptäckt var Berkeley Underground Film Sociey. En förening som visar klassiska filmer i 16 mm eller Super 8, inget DCP här inte. Igår kväll var således dags för mig att göra mitt första besök. Platsen för visningen var rätt märklig på förhand, långt västerut från campus, nära kusten och i ett område "där ingenting finns".

Jag kom dit ungefär 45 minuter innan filmen för kvällen, Renoirs Boudu Saved from Drowning (1932), kickade igång. Själva lokalen var omgjord till en halvimproviserad biosalong med stolar, skärm och projektor inför visningen. När jag steg in så var där redan 3-4 personer närvarande. Det var särskilt en man som verkade ha koll på läget och det visade sig att Gerald, som var hans namn, är Berkeley Underground Film Society. Jag satte mig ned bredvid och började så småningom kasta filmreferenser mot hans håll, som sig bör, och det kom fram att han personligen äger alla filmkopior som visas i den här kontexten. Genom åren har han samlat på sig hundratals filmer och Berkeley Underground Film Society är hans egna lilla Cinematek. Visningarna är gratis och han bjuder även på kaffe och popcorn (Cinemateket i Malmö har möjligtvis en större duk, men gratis kaffe är kalas för min del).

När filmen väl började så bestod publiken av ungefär 10 personer. Vad som slog mig är dels charmen med att se 16 mm och dels att Amtrak-tågen, spåren är precis invid byggnaden, kan generera hyfsade markvibrationer. Allt som allt var det en mycket trevlig, avslappnad och annorlunda filmvisning. Själva filmen var en klassisk 3/5, den innehöll en del lustiga moment och en kritik mot den övre klassen. För att summera så handlar det om en hemlös man som försöker begå självmord men räddas i sista stunden av en välbärgad man som tar in Boudu i sitt hem och liv, med knasiga konsekvenser.

Kvällens behållning var såklart att träffa en eldsjäl som Gerald som lägger ner tid och energi på dessa visningar. Det kom under vårt samtal fram att han tänker på teman när han väljer filmer. T.ex så är temat just nu franska filmer (ingen slump heller att Boudu visades på Renoirs födelsedag), och nästa månad är det skräck. Vi behöver fler som honom i Sverige.

Pacific Film Archive

Jag valde att studera på UC Berkeley p.g.a av flera skäl, t.ex dess rykte, närheten till San Francisco, intressanta kurser, men ett annat starkt skäl var the Pacific Film Archive. Det är ett av USA:s främsta filmarkiv och innehåller t.ex världens största samling av japanska filmer utanför Japan. Två andra styrkor är specialiseringen på sovjetisk/östeuropeisk film samt verk av Bay Area-filmskapare (efter New York anses SF vara USA:s främsta avant garde-näste). När jag letade kurser blev jag direkt lockad av en praktik som ges på PFA, här var äntligen en chans att få befinna mig på insidan av en sådan organisation.

När jag skriver detta har min praktik inte riktigt börjat ännu, min lärare har mestadels berättat om PFA, dess historia, och vad vi i praktik-gruppen (ca 10 personer) kan förvänta oss i höst. Vi kommer att framförallt bidra till arkivet genom att skapa filer av texter och recensioner om filmer och filmskapare. Man kan ju undra om detta verkligen är nödvändigt i dessa Internet-tider? Men som min lärare har påpekat så är nätet opålitligt då det som existerar idag kan imorgon försvinna.

Som praktikanter så får vi rätt bra förmåner bl.a att vi går gratis (i mån av plats) på filmvisningar. Detta blir alldeles utmärkt nu när Pasolini-serien snart går igång som innehåller totalt 17 filmer. Teorema (1968) och Matteusevangeliet (1964) har jag länge velat se. Dessutom har PFA en liten biosalong som vi får utnyttja ifall det finns ett verk i deras samling som vi vill se. Jag vill luska fram vad som är det mest superexklusiva i deras samling och sedan se denna filmen. En text om detta utlovas ifall det är något någorlunda intressant som dammas av från arkiven.

Captain Phillips (2013)

Av en slump stötte jag tidigare i veckan på sidan Gofobo.com. Där listas diverse gratis previews som arrangeras i USA, däribland i San Francisco. Jag hade tur nog att få tag på biljetter till Paul Greengrass nya film Captain Phillips, en visning som skulle ske på biografkedjan AMC:s lokaler i centrala SF. En del av lockelsen var också att äntligen få se en film på en multiplex då AMC inhyser lokaler i ett köpcentrum. När jag och min vän Erik ställde oss i kö kunde jag inte undvika att vara lite avundsjuk på personerna i kön bredvid; den var för Gravity (2013, Alfonso Cuarón).

Captain Phillips är baserad på en sann historia om en amerikansk kapten som blev tagen som gisslan av pirater utanför Somalias kust. Det känns naturligt att Paul Greengrass fick uppgiften att filmatisera berättelsen då han sen tidigare gjort United 93 (2006)  men är förmodligen mer känd för att gjort The Bourne Ultimatum (2007). Den stora överraskningen är dock att Tom Hanks spelar titelkaraktären. Inget ovanligt med att se honom som en leading man, utan det är snarare att det är så sällsynt att se honom i actionfilmer. Saving Private Ryan (1998) är undantaget, och Robert Langdon-filmerna är definitivt spänningsfilmer, men i Captain Phillips gör han nog sin mest fysiska roll. Här är han, till skillnad från Spielbergs film där han var yngre och spelandes en soldat, mer en "verklig" människa. Det finns delar där han är halvnaken och det syns att han inte försöker få in en fot i Expendables-franchisen. En jämförbar skådis i ungefärlig ålder och med samma all-americaness, Bruce Willis, hade gett den här karaktären och filmen en annan typ av aura.

Filmen är vad som kritiker ibland kallar för "tät". I det här fallet är ordet användbart då jag fortfarande inte kan komma på någon tillstymmelse till en subplot; det hela handlar enbart om hjältens svävande mellan liv och död. Vi får inga flashbacks och trots att en känd skådespelerska som Catherine Keener spelar hans fru, så ges hon inget utrymme som helst i filmen förutom en kort scen i början.

De fyra skurkarna porträtteras rätt endimensionellt men de ges ögonblick när den får visa medmänsklighet. Därför är deras skådespeleri i klass med Hanks då de får så mycket mindre att arbeta med. Det är i synnerhet imponerade hur pass bra dom står upp mot en sådan star persona då alla fyra är debutanter.

Captain Phillips är värd att kolla upp ifall man vill se Tom Hanks i en häftigare typ av film än de han brukar figurera i, och även om man uppskattade Argo (2012, Ben Affleck) och Zero Dark Thirty (2012, Kathryn Bigelow).

4/5

Brev #1

Den här bloggen är ett sätt för mig att dokumentera mitt år som
cinefil i the Bay Area. Jag är en filmvetare på UC Berkeley som studerar vid universitet som en del av Lunds Universitets utbytesavtal med University of California - tills maj 2014. Innan dess ämnar jag att ta del av den regionala filmkulturen och att skriva om mina upplevelser och tankar. Texterna kan komma i olika skepnader, t.ex recensioner (av filmer, biografer), anekdoter och rent allmänna funderingar kring FILM.

När jag skriver detta har jag bott i Berkeley i drygt tre veckor. Den första, och hittills enda, biobesöket spenderades på Shattuck Cinemas i centrala Berkeley för att se The World's End (2013, Edgar Wright). En rätt lyckad komedi som jag dock anser vara den svagaste delen i Cornetto-trilogin. Vad som mest gjorde intryck på mig var publikens inlevelse och vissa publikmedlemmars kommentarer. SPOILERS: Uppenbarligen var det en person som inte hade sett trailern, så när scenen kom då våra huvudkaraktärer upptäcker att stadsborna har blivit övertagna av robotar, blev reaktionen som väntat väldigt högljudd och underhållande.

Min filmdiet har nästan uteslutande bestått av Avant Garde-verk då en av mina kurser heter The History of Avant Garde. Min kunskap om den här typen av film är inte särskilt stor, vilket är skälet till varför jag valde kursen, och jag är tacksam för att jag ser verken nu då jag får filmerna presenterade för mig i rätt kontext. Kursen består av dels två lektioner, en "discussion" (klassen, bestående av drygt 50 personer, delas upp i två mindre grupper) där vi går djupare in på filmer som sågs på lektionerna, samt en filmvisning varje onsdagskväll. Den här visningen är en del av Pacific Film Archives program (mer om PFA sen) och är således öppen för allmänheten. Programmet Alternative Visions består av både nutida och äldre avant garde-verk, det unika är att filmskaparna är ibland närvarande och är tillgängliga för Q&A efteråt.

Häromdagen fick jag dock en dos av välbehövlig konventionell filmberättande. Min vän Erik tar en Kubrick-kurs och informerade mig att deras filmvisningar är öppen för den som är intresserade. När jag hörde att Fear and Desire (1953) var på tur så var det en ypperlig chans att äntligen få se min sista Kubrick. Som väntat var det en rätt dålig film men den var vackert komponerad i vissa ögonblick, och jag tycktes se vad som kan vara det första användandet av the Kubrick Stare.

Till next time.