The Bay Area in the movies

I söndags arbetade jag på ytterligare en studentfilm, återigen inom ljudområdet. Vi var en grupp på sju personer som tog oss upp till Inverness invid Tomales Bay. När dagen var slut omslukades den lilla byn av mörker, vi var överens om att en Stephen King-atmosfär fanns i luften. Efteråt läste jag att John Carpenters remake av Village of the Damned (1995) spelades in här och även delar av The Fog (1980). Carpenters Big Trouble in Little China (1986) utspelas och spelades delvis in i SFs Chinatown, så han verkar ha fastnat för området.

Den här upptäckten fick mig att göra lite research angående filmer som gjorts i området. Antalet kända och okända filmer relaterade till San Francisco är alldeles för många för att nämna; Vertigo (1958), Point Blank (1967), The Conversation (1974), Bullitt (1968) och Dirty Harry-serien är väl de kändaste, dock var det intressant att veta att The Game (1997) utspelas i staden vilket har fått mig att bli sugen på att återbesöka den filmen. Fincher gjorde såklart även Zodiac (1997) i staden några år senare.

Berkeley har inte utnyttjats lika ofta. Inte oväntat har George Lucas tagit nytta av staden i några av sina tidiga filmer (THX 1138 och American Graffiti), men jag visste t.ex inte att The Master (2012), High Fidelity (1997) och Harold and Maude (1971) delvis spelades in här. På nedre halvan av kvalitetsskalan kan man se att Berkeley även synts i filmer som Junior (1994), Hulk (2003) och Patch Adams (1997).

Roligaste upptäckten var dock att Werner Herzog Eats His Shoe (1980) spelades delvis in på Chez Panisse, som existerar än idag, där Herzog slog vad med Errol Morris om att denne aldrig skulle få Gates of Heaven (1980) gjord, och att när han förlorade vadet åt sin sko på den numera stängda biografen UC Theater.

Inside Llewyn Davis

Igår arrangerades en gratis förhandsvisning av bröderna Coens nya film Inside Llewyn Davis för UCB-studenter på Shattuck Cinemas. Det speciella med denna visningen var att skådespelaren Oscar Isasc och musikproducenten T-Bone Burnett var närvarande för en Q&A efteråt. Filmen handlar om Llewyn Davis (Isaac), en ung kämpande folkmusiker i Greenwhich Village, NY ca 1961. Ifall man ska placera den i ett genrefack så är den en drama, med som alltid med Coen-bröderna så skiner humor igenom karaktärerna och storyn.

Det intressanta med den här är att huvudkaraktärerna är de yngsta vi har sett hittills i en Coen-film. Men filmskaparna hanterar detta fint och det blir aldrig gubbigt som är risken när 50-åriga män ska porträttera personer hälften så gamla och deras problem. Detta var inte heller berättelsen om folkmusikens uppgång, utan snarare om en individ som befinner sig i periferin kring den. Den förväntade Dylan-referens kom sent, men det gick ett sus genom publiken när det var dags.

Inside Llewyn Davis är bröderna Coens bästa film sen mästerverket No Country for Old Men. Burnett förklarade efteråt att storyn kretsar kring en isolerad man som enbart kan uttrycka sig genom musiken, och det är starkt av Isaac att kunna hålla publiken intresse genom de olika uppträdande (vi får höra låtarna i komplett form i filmen). Han ska både agera som en skådespelare men även som en musiker, vilket är Isaacs faktiska bakgrund.

Senare i veckan ska jag bl.a se Chris Markers Le Joli Mai som har blivit restaurerad i samband med 50 års jubileet och samtidigt får en USA-release för första gången. Markers vän och kollega Lynne Sachs är aktuell i the Bay just nu; min avant-garde visning på onsdag kväll är hennes Your Day is My Night, på torsdag ger hon en föreläsning på campus som jag tänker gå på, och Other Cinema i SF kommer att dedikera deras lördag till henne och flera av hennes verk.

Agnés Varda, American Zoetrope, och LucasFilm

I veckan fick Pacific Film Archive äntligen besök av Agnés Varda. Jag fick som sagt tag i biljetter till visningen av dokumentären The Gleaners and I (2000), eller en essay-film som Linda Williams påstod att det var efteråt även om Varda själv inte höll med. För att hålla det kortfattat så handlar filmen om konsumtionssamhälle och vi får träffa flera personer som har tänkt om konceptet "skräp", mycket av det vi slänger (mat, kläder, möbler) är fortfarande i dugligt skick, och det finns människor som lever på det andra slänger.

Varda var på gott humör när hon intervjuades efteråt och fick frågor från publiken. Det intressantaste frågan var när någon undrade vart hon hade spenderat sin tid i the Bay Area under visiten. Varda svarade att hon har flera goda vänner i området, och att tidigare den dagen hade hon haft lunch med bl.a Francis Ford Coppola på American Zoetrope.

Några dagar senare var jag och min vän Erik på besök där, iallafall caféet som är i samma byggnad. Väl där stötte vi tyvärr inte på Coppola, men däremot hann vi med att smaka på hans goda vin och ta några foton.

Dagen slutade med att vi och resten av nationen såg Thor: The Dark World, vilket var en helt okej film. Innan dess hann vi även ta en trip till LucasFilm och deras lobby, längre än så kom vi inte.