Invasion of the Body Snatchers (1978)

I fredags var det dags för utomhusvisningen av Invasion of the Body Snatchers (1978). Detta var en del av Pacific Film Archives serie Endless Summer och den här gången var det 70-talsversion av den väletablerade storyn om utomjordiska organismer som tar över och ersätter mänskliga kroppar. Vi var ett sällskap på fem personer som tog oss till västra sidan av campus för att slå oss ner framför den improviserade duken. Det hela inledes med en visning av en kul och gammal Star Wars-spoof vid namn Hardware Wars från 1978.

En trevlig överraskning följdes då det visades att regissören till Invasions, Phillip Kaufman, var på plats för att introducera filmen. Han gjorde även The Right Stuff (1983) men bidrog även manuset till Raiders of the Lost Ark (1981). Själva filmen var alldeles för lång och det hjälpte inte att det blev ett längre uppehåll p.g.a teknikbrister. Den hade sina fördelar dock, som t.ex kul biroller av Jeff Goldblum och Leonard Nimoy, och slutet är både minnesvärt och omskakande.

UCB och praktisk filmskapande

UC Berkeley har inte direkt profilerat sig som en skola med fokus på praktiskt filmskapande, UCLA får anses vara bäst på den delen bland de olika UC-campus. Detta betyder inte att det inte förekommer försök att förändra den bilden. För det första så erbjuder skolan ett flertal kurser där eleverna får producera eget material, till exempel inom manusskrivande, men även renodlade produktionskurser.

UC Berkeley har även kurser som heter DeCal. Dessa är ledda av studenterna själva och brukar vara 1-2 units/poäng, vilket är att jämföra med "vanliga" kurser som brukar hamna på 4 units, så de tenderar att vara lite lättare. Den här terminen ges t.ex en kurs med titeln Cinematography. Jag var på introduktionsmötet tillsammans med ungefär 80 andra personer, detta var alltså för en kurs med ca 30 platser, men jag valde i slutändan att inte söka. Personen som leder DeCal:en är enormt drivkraftig och hade väldigt höga ambitioner för kursen, vilket jag beundrar, men då jag sysslat med film tidigare så vet jag hur pass mycket tid och energi det tar för att göra även en 3 minuter lång film. Den extra arbetsbördan, utöver mina fyra övriga kurser, var inte något jag såg fram emot under min första terminen.

Utöver detta finns det även en studentorganisation som heter GIANT. Varje torsdag kväll träffas 15-20 av oss (det finns fler, många dyker upp sporadiskt då och då) och diskuterar projekt som är aktuella eller planeras. Just nu är fokusen på att ta fram projekt för Campus MovieFest, världens största studentfilmfestival. Reglerna innebär att varje team får en vecka för att göra en fem minuter lång film, utrustningen står arrangören för. Detta kickar igång om ca tre veckor.

I helgen var jag med om min första inspelning i USA. På GIANT:s Facebook-grupp noterade jag att en danska letade crew till en kortfilm som hon behövde göra till en produktionskurs. Några meddelande senare blev jag tilldelad rollen som ljudkille, och nån dag senare var det dags för inspelning. Det tog ca 12 h och var överraskande smärtfritt, vi var ca 12-13 personer allt som allt. Det kommer definitivt att bli mer filmande framöver.

William Friedkin på besök

En av höstens mest spännande händelser skedde den här veckan. I samband med retrospektivet Dark Matters: The Films of William Friedkin besökte filmskaparen Berkeley och Pacific Film Archive. Även om han är mest känd för The French Connection (1971) och The Exorcist (1973) så var han här för att närvara vid USA-premiären av den nyrestaurerade Sorcerer (1977) och visningen av den ökända Cruising (1980), vid visningen av den sistnämnda signerade han även kopior av sin nypublicerade självbiografi.

I samband med både visningarna var han generös med sin tid och delade med sig av flera roliga anekdoter. T.ex att Steven Spielberg var vid ett läge tänkt som regissör för Cruising, "he probably would've included a little alien" var Friedkins tanke kring detta. Av filmerna jag såg placerar jag Sorcerer ovanför Cruising, den handlar om fyra män i två lastbilar som måste transportera explosiva material genom den sydamerikansk regnskogen via farliga vägar.

En superb spänningsfilm i en utmärkt nyrestaurerade version (Blu-Ray våren 2014) som Friedkin personligen arbetade på under flera år. Rampage (1987) är nästa film att genomgå samma behandling. Min respekt för mannen har ökat efter dessa två kvällar. I synnerhet har jag lagt märke till hans hantering av ljud och musik. Cruising, för mig, är ljudet av läder, kängor och rasslande nycklar.

Senare i år kommer även Agnès Varda och Frederick Wiseman (vars nya film handlar om UC Berkeley) att besöka Pacific Film Archive.

Berkeley Underground Film Society

När jag fick besked om att jag hade hamnat på UC Berkeley (och inte UC Santa Barbara eller UC San Diego, nr 2 och 3 på min lista), så började jag naturligtvis leta upp information om vad staden och området hade att erbjuda inom filmkultur. En intressant upptäckt var Berkeley Underground Film Sociey. En förening som visar klassiska filmer i 16 mm eller Super 8, inget DCP här inte. Igår kväll var således dags för mig att göra mitt första besök. Platsen för visningen var rätt märklig på förhand, långt västerut från campus, nära kusten och i ett område "där ingenting finns".

Jag kom dit ungefär 45 minuter innan filmen för kvällen, Renoirs Boudu Saved from Drowning (1932), kickade igång. Själva lokalen var omgjord till en halvimproviserad biosalong med stolar, skärm och projektor inför visningen. När jag steg in så var där redan 3-4 personer närvarande. Det var särskilt en man som verkade ha koll på läget och det visade sig att Gerald, som var hans namn, är Berkeley Underground Film Society. Jag satte mig ned bredvid och började så småningom kasta filmreferenser mot hans håll, som sig bör, och det kom fram att han personligen äger alla filmkopior som visas i den här kontexten. Genom åren har han samlat på sig hundratals filmer och Berkeley Underground Film Society är hans egna lilla Cinematek. Visningarna är gratis och han bjuder även på kaffe och popcorn (Cinemateket i Malmö har möjligtvis en större duk, men gratis kaffe är kalas för min del).

När filmen väl började så bestod publiken av ungefär 10 personer. Vad som slog mig är dels charmen med att se 16 mm och dels att Amtrak-tågen, spåren är precis invid byggnaden, kan generera hyfsade markvibrationer. Allt som allt var det en mycket trevlig, avslappnad och annorlunda filmvisning. Själva filmen var en klassisk 3/5, den innehöll en del lustiga moment och en kritik mot den övre klassen. För att summera så handlar det om en hemlös man som försöker begå självmord men räddas i sista stunden av en välbärgad man som tar in Boudu i sitt hem och liv, med knasiga konsekvenser.

Kvällens behållning var såklart att träffa en eldsjäl som Gerald som lägger ner tid och energi på dessa visningar. Det kom under vårt samtal fram att han tänker på teman när han väljer filmer. T.ex så är temat just nu franska filmer (ingen slump heller att Boudu visades på Renoirs födelsedag), och nästa månad är det skräck. Vi behöver fler som honom i Sverige.

Pacific Film Archive

Jag valde att studera på UC Berkeley p.g.a av flera skäl, t.ex dess rykte, närheten till San Francisco, intressanta kurser, men ett annat starkt skäl var the Pacific Film Archive. Det är ett av USA:s främsta filmarkiv och innehåller t.ex världens största samling av japanska filmer utanför Japan. Två andra styrkor är specialiseringen på sovjetisk/östeuropeisk film samt verk av Bay Area-filmskapare (efter New York anses SF vara USA:s främsta avant garde-näste). När jag letade kurser blev jag direkt lockad av en praktik som ges på PFA, här var äntligen en chans att få befinna mig på insidan av en sådan organisation.

När jag skriver detta har min praktik inte riktigt börjat ännu, min lärare har mestadels berättat om PFA, dess historia, och vad vi i praktik-gruppen (ca 10 personer) kan förvänta oss i höst. Vi kommer att framförallt bidra till arkivet genom att skapa filer av texter och recensioner om filmer och filmskapare. Man kan ju undra om detta verkligen är nödvändigt i dessa Internet-tider? Men som min lärare har påpekat så är nätet opålitligt då det som existerar idag kan imorgon försvinna.

Som praktikanter så får vi rätt bra förmåner bl.a att vi går gratis (i mån av plats) på filmvisningar. Detta blir alldeles utmärkt nu när Pasolini-serien snart går igång som innehåller totalt 17 filmer. Teorema (1968) och Matteusevangeliet (1964) har jag länge velat se. Dessutom har PFA en liten biosalong som vi får utnyttja ifall det finns ett verk i deras samling som vi vill se. Jag vill luska fram vad som är det mest superexklusiva i deras samling och sedan se denna filmen. En text om detta utlovas ifall det är något någorlunda intressant som dammas av från arkiven.

Captain Phillips (2013)

Av en slump stötte jag tidigare i veckan på sidan Gofobo.com. Där listas diverse gratis previews som arrangeras i USA, däribland i San Francisco. Jag hade tur nog att få tag på biljetter till Paul Greengrass nya film Captain Phillips, en visning som skulle ske på biografkedjan AMC:s lokaler i centrala SF. En del av lockelsen var också att äntligen få se en film på en multiplex då AMC inhyser lokaler i ett köpcentrum. När jag och min vän Erik ställde oss i kö kunde jag inte undvika att vara lite avundsjuk på personerna i kön bredvid; den var för Gravity (2013, Alfonso Cuarón).

Captain Phillips är baserad på en sann historia om en amerikansk kapten som blev tagen som gisslan av pirater utanför Somalias kust. Det känns naturligt att Paul Greengrass fick uppgiften att filmatisera berättelsen då han sen tidigare gjort United 93 (2006)  men är förmodligen mer känd för att gjort The Bourne Ultimatum (2007). Den stora överraskningen är dock att Tom Hanks spelar titelkaraktären. Inget ovanligt med att se honom som en leading man, utan det är snarare att det är så sällsynt att se honom i actionfilmer. Saving Private Ryan (1998) är undantaget, och Robert Langdon-filmerna är definitivt spänningsfilmer, men i Captain Phillips gör han nog sin mest fysiska roll. Här är han, till skillnad från Spielbergs film där han var yngre och spelandes en soldat, mer en "verklig" människa. Det finns delar där han är halvnaken och det syns att han inte försöker få in en fot i Expendables-franchisen. En jämförbar skådis i ungefärlig ålder och med samma all-americaness, Bruce Willis, hade gett den här karaktären och filmen en annan typ av aura.

Filmen är vad som kritiker ibland kallar för "tät". I det här fallet är ordet användbart då jag fortfarande inte kan komma på någon tillstymmelse till en subplot; det hela handlar enbart om hjältens svävande mellan liv och död. Vi får inga flashbacks och trots att en känd skådespelerska som Catherine Keener spelar hans fru, så ges hon inget utrymme som helst i filmen förutom en kort scen i början.

De fyra skurkarna porträtteras rätt endimensionellt men de ges ögonblick när den får visa medmänsklighet. Därför är deras skådespeleri i klass med Hanks då de får så mycket mindre att arbeta med. Det är i synnerhet imponerade hur pass bra dom står upp mot en sådan star persona då alla fyra är debutanter.

Captain Phillips är värd att kolla upp ifall man vill se Tom Hanks i en häftigare typ av film än de han brukar figurera i, och även om man uppskattade Argo (2012, Ben Affleck) och Zero Dark Thirty (2012, Kathryn Bigelow).

4/5

Brev #1

Den här bloggen är ett sätt för mig att dokumentera mitt år som
cinefil i the Bay Area. Jag är en filmvetare på UC Berkeley som studerar vid universitet som en del av Lunds Universitets utbytesavtal med University of California - tills maj 2014. Innan dess ämnar jag att ta del av den regionala filmkulturen och att skriva om mina upplevelser och tankar. Texterna kan komma i olika skepnader, t.ex recensioner (av filmer, biografer), anekdoter och rent allmänna funderingar kring FILM.

När jag skriver detta har jag bott i Berkeley i drygt tre veckor. Den första, och hittills enda, biobesöket spenderades på Shattuck Cinemas i centrala Berkeley för att se The World's End (2013, Edgar Wright). En rätt lyckad komedi som jag dock anser vara den svagaste delen i Cornetto-trilogin. Vad som mest gjorde intryck på mig var publikens inlevelse och vissa publikmedlemmars kommentarer. SPOILERS: Uppenbarligen var det en person som inte hade sett trailern, så när scenen kom då våra huvudkaraktärer upptäcker att stadsborna har blivit övertagna av robotar, blev reaktionen som väntat väldigt högljudd och underhållande.

Min filmdiet har nästan uteslutande bestått av Avant Garde-verk då en av mina kurser heter The History of Avant Garde. Min kunskap om den här typen av film är inte särskilt stor, vilket är skälet till varför jag valde kursen, och jag är tacksam för att jag ser verken nu då jag får filmerna presenterade för mig i rätt kontext. Kursen består av dels två lektioner, en "discussion" (klassen, bestående av drygt 50 personer, delas upp i två mindre grupper) där vi går djupare in på filmer som sågs på lektionerna, samt en filmvisning varje onsdagskväll. Den här visningen är en del av Pacific Film Archives program (mer om PFA sen) och är således öppen för allmänheten. Programmet Alternative Visions består av både nutida och äldre avant garde-verk, det unika är att filmskaparna är ibland närvarande och är tillgängliga för Q&A efteråt.

Häromdagen fick jag dock en dos av välbehövlig konventionell filmberättande. Min vän Erik tar en Kubrick-kurs och informerade mig att deras filmvisningar är öppen för den som är intresserade. När jag hörde att Fear and Desire (1953) var på tur så var det en ypperlig chans att äntligen få se min sista Kubrick. Som väntat var det en rätt dålig film men den var vackert komponerad i vissa ögonblick, och jag tycktes se vad som kan vara det första användandet av the Kubrick Stare.

Till next time.