När jag fick besked om att jag hade hamnat på UC Berkeley (och inte UC Santa Barbara eller UC San Diego, nr 2 och 3 på min lista), så började jag naturligtvis leta upp information om vad staden och området hade att erbjuda inom filmkultur. En intressant upptäckt var Berkeley Underground Film Sociey. En förening som visar klassiska filmer i 16 mm eller Super 8, inget DCP här inte. Igår kväll var således dags för mig att göra mitt första besök. Platsen för visningen var rätt märklig på förhand, långt västerut från campus, nära kusten och i ett område "där ingenting finns".
Jag kom dit ungefär 45 minuter innan filmen för kvällen, Renoirs Boudu Saved from Drowning (1932), kickade igång. Själva lokalen var omgjord till en halvimproviserad biosalong med stolar, skärm och projektor inför visningen. När jag steg in så var där redan 3-4 personer närvarande. Det var särskilt en man som verkade ha koll på läget och det visade sig att Gerald, som var hans namn, är Berkeley Underground Film Society. Jag satte mig ned bredvid och började så småningom kasta filmreferenser mot hans håll, som sig bör, och det kom fram att han personligen äger alla filmkopior som visas i den här kontexten. Genom åren har han samlat på sig hundratals filmer och Berkeley Underground Film Society är hans egna lilla Cinematek. Visningarna är gratis och han bjuder även på kaffe och popcorn (Cinemateket i Malmö har möjligtvis en större duk, men gratis kaffe är kalas för min del).
När filmen väl började så bestod publiken av ungefär 10 personer. Vad som slog mig är dels charmen med att se 16 mm och dels att Amtrak-tågen, spåren är precis invid byggnaden, kan generera hyfsade markvibrationer. Allt som allt var det en mycket trevlig, avslappnad och annorlunda filmvisning. Själva filmen var en klassisk 3/5, den innehöll en del lustiga moment och en kritik mot den övre klassen. För att summera så handlar det om en hemlös man som försöker begå självmord men räddas i sista stunden av en välbärgad man som tar in Boudu i sitt hem och liv, med knasiga konsekvenser.
Kvällens behållning var såklart att träffa en eldsjäl som Gerald som lägger ner tid och energi på dessa visningar. Det kom under vårt samtal fram att han tänker på teman när han väljer filmer. T.ex så är temat just nu franska filmer (ingen slump heller att Boudu visades på Renoirs födelsedag), och nästa månad är det skräck. Vi behöver fler som honom i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar