onsdag 7 maj 2014

San Francisco Film Festival 2014


Så har den stora festivalen passerat, okej, det kvarstår en sista dag av visningar, men för min del som publikmedlem och volontär är det över. Jag såg tre filmer, tre bra filmer skulle jag vilja påstå. Den första var också den bästa: Boyhood. D.v.s Richard Linklaters projekt som han arbetat med i över tolv år, i filmen ser vi huvudkaraktären åldras från pojke till en ung man. Med sina 163 minuter så är det något av en episk film som i sitt skapande är en samtida film men i dess projicering ett historiskt dokument av USA under 00-talet. Ett fullpackat Castro Theater tog emot filmen med stående ovationer och Linklater var på plats för att diskuterat verket och sin karriär. En trevlig överraskning var att indie-drottningen Parker Posey kom ut på scenen för att intervjua Linklater, duon gjorde Dazed and Confused och SubUrbia tillsammans. Dock gjorde hon ett mindre bra jobb med att föra samtalet då hon avbröt Linklater ofta och tog över diskussion.

Mitt första pass som volontär skedde kvällen då Palo Alto visades. Den filmen har flera starka Bay Area-kopplingar, t.ex regisserades den av Francis Ford Coppolas debuterande barnbarn Gia, och den är baserad på Palo Alto-sonen James Francos bok, så chansen var hög att flera nyckelfigur skulle närvara. Jag fick höra att Francis Coppola hade reserverat tjugo säten, tyvärr fick jag aldrig syn på honom. Det var först senare som jag fick det bekräftat att han faktisk var i salongen, så jag antar att han satt i balkongen för att undvika massan. Dock var Gia Coppola och skådespelerskan Emma Roberts mer synliga då de hängde i vinbaren.

Den första riktigt stora kändisspottingen skedde helt random och kanske var det därför det var så kul. Vi var en fem-sex volontärer vid ingången till balkongen på nån obskyr dokumentär när dörren till trapporna nån meter bort öppnades. Först kom en ung kvinna runt hörnet och därefter Ryan Gosling. Han hälsade lite snabbt innan han försvann in i biografen. Det var rätt intressant att se reaktionerna på de övriga volontärerna, alla kvinnor i 20-års åldern, och även andra gäster när han gick förbi, för att han dök upp igen tre, fyra gånger här och där i Sundance Kabuki Cinema. Filmen var en dokumentär med titeln White Shadow, och Gosling är en av producenterna.

De sista filmerna jag hann se var Manakamana av Harvards Sensory Ethnography Lab, d.v.s samma gäng som låg bakom Leviathan. Jag fick även se Vi är Bäst!. Den var lekfull och kul att uppleva i en biografsalong med 300 amerikaner, de kanske inte förstod inte alla referenser men filmen gick hem.

lördag 12 april 2014

Fina gäster


Den senaste tiden har varit rätt intressant när det gäller kända filmpersonligheter. I måndags blev Pixars VD intervjuad av Pete Docter (Monster's Inc, Up), en rätt trevlig men ganska småtråkig diskussion mellan de båda på Pacific Film Archive. Desto livligare var det på campus när Wally Pfister dök upp för att promota Transcendence. Han ska tydligen ha kontaktat UC Berkeley i manusstadiet av filmen för att se vart brytpunkten låg mellan science och fiction. De två professorerna som värvades till projeket deltog och det hela var en väldigt kul tillställning.

Pfister inledde med en disclaimer att detta var en Hollywood-film och han påminde om detta gång på gång vilket han ska ha cred för. Vi fick se några klipp från filmen, och precis som trailern (UC Berkeley-campus medverkar i en helikopter-shot) så fick jag känslan att filmen kommer att som mest bli okej. Det besöket jag ser mest fram emot sker nästa vecka när Walter Murch är gästföreläsare i en kurs jag tar den här terminen som handlar om ljuddesign. Murch är en legendarisk ljuddesigner/klippare och tillhör American Zoetrope-gänget. Hans skrev manuset till George Lucas THX 1138, klippte Apocalypse Now, och arbetade med ljudet på andra filmer som The Conversation, Gudfadern II, och Gimme Shelter.

onsdag 2 april 2014

San Francisco International Film Festivals program


En sak som jag ser fram emot den här våren är att få uppleva San Francisco International Film Festival som går igång den 24:e april. I helgen sker ett volontärmöte och planen är att vara en del av den när det är dags. Festivalen är utan tvekan den viktigaste i området och det är nog bara Santa Barbara Film Festival som är på samma nivå i Kalifornien när det gäller betydelse och status. Förra årets snackis var Steven Soderberghs "State of Cinema"-tal. Det har ännu inte släppts några namn på vilka personer som kommer att närvara, förutom Richard Linklater som dels är där för att ta emot ett regi-pris (för att visa hur stort SFIFF är så kan jag nämna några tidigare vinnare av detta pris: Kurosawa, Michael Powell, Kiarostami) men även i samband med visningen av hans nya film Boyhood. Mer intressant är kanske att själva programmet släpptes igår.

Dessa titlar lockade mig mest:

Manuscripts Don't Burn (Mohammad Rasoulof)

En iransk film som jag hört väldigt bra saker om. Filmades i smyg i Iran då regissören hamnat i trubbel med regimen, likt Jafar Panahi, för några år sen.

No No: A Dockumentary (Jeffrey Radice)

Kretsar kring baseball-spelaren Dock Ellis som är känd för att han på 70-talet åstadkom en no-hitter - på LSD. D.v.s han lyckades ta sig igenom en hel match, som pitcher, utan att få motståndaren att träffa bollen. Han påstod efteråt att kunde varken känna bollen eller se klart.

Manakamana (Stephanie Spray, Pacho Velez)

En av de mest intressanta kollektiven just nu är Harvards Sensory Ethnography Lab som förra året fick stort genomslag med Leviathan. I år är det återigen aktuella med Manakamana som följer två pilgrimer i Nepal i realtid när de gör en resa till en helig plats.

Norte, the End of History (Lev Diaz)

En 250-minuter lång arthouse-favorit som detaljerar allt från dagens Filippinerna till landet på 1890-talet.

Stray Dogs (Tsai Ming-liang)

Ytterligre en film som hamnade på många topp 10-listor när 2013 summerades. Handlar om en fattig familj som försöker överleva i nutida Taipei.

 The Double (Richard Ayoade)

Jesse Eisenberg spelar en man som en dag möter sin dubbelgångare. The Guardian skrev en väldigt positiv recension från Berlin om jag minns rätt.

Borgman (Alex van Warmerdam)

Holländsk skräckis som såg intressant ut när jag först upptäckte den i Fantastisk Film Festivals program förra hösten.

A Story of Children and Film (Mark Cousins)

Cousins återvänder med en dokumentär som fokuserar på barns relation med film.

Vi är Bäst! (Lukas Moodyson)

Jag har inte undgått att Moodysson har åstadkommit en sorts comeback i Sverige.

 Night Moves (Kelly Reichardt)

Regissören har tidigare gett oss Meek's Cutoff och Wendy and Lucy, två filmer jag ännu inte sett men läst positiva saker om.

onsdag 5 mars 2014

Too Much Johnson



I måndags skedde västkusts-premiären av Orson Welles Too Much Johnson från 1938, d.v.s ett verk han gjorde innan Citizen Kane (1941) och som länge ansågs försvunnen innan en kopia upptäcktes i den italienska staden Pordenone. Filmen bör inte anses vara en "film"(ämnad för en release på biograferna), utan det upptäckta materialet, enligt Paolo Cherchi Usai från George Eastman House som presenterade materialet och som agerade som en slags benshi under visningen, spelades in av Welles i samband med Mercury Theaters uppsättning av pjäsen med samma namn. Materialet, som aldrig färdigställdes, var tänkt som ett komplement till uppsättningen och skulle projiceras mellan akterna.

Ett fullpackat Pacific Film Archive fick se ett rätt osammanhängande verk vilket var väntat. Njutningen låg i att t.ex se en ung Joseph Cotten springa runt bland taken i 30-talet New York. Slapstick-komedierna från den eran var en stor inspiration, och även ifall Welles inte är känd som en komiker så var det tydligt att han hade studerat t.ex Harold Lloyd och Mack Sennett. I tillägg visades även en bakomfilm (!) av inspelning där man får se Welles regissera sina skådespelare.

måndag 10 februari 2014

Ny termin, nya kurser




Jag är just nu några veckor in i vårterminen, och den här gången läser jag följande kurser:

Sci-Fi and Horror

Underrubriken till den här kursen är "Weird Science: The Body and/as Technology in Contemporary Science Fiction Cinema". Med samtida film menas de senaste 30 åren, och där faller filmer som Blade Runner (1982) och RoboCop (1987) in. En intressant kurs som studerar hur människor och cyborgs representeras på film och hur skillnaderna kompliceras i diverse verk.

Sound

Den här kursen valde jag och många andra mycket p.g.a läraren; Mark Berger. En äkta veteran inom industrin och frekvent Coppola-medarbetare. Hans fyra Oscars fick han för Apocalypse Now (1979), The Right Stuff (1983), Amadeus (1984), och The English Patient (1997). En djupgående kurs som diskuterar hur ljud fungerar och på vissa sätt ljud använts som berättarelement inom film. Ett intressant grep Berger har är att även visa exempel som inte fungerar.

Film Curating Internship

Den här skiljer sig från praktiken jag tog förra året på Pacific Film Archive. Den här gången ingår jag i en liten grupp som ska hitta, se, och välja filmer till Bay Area Student Film Festival. Vi är ledda av en av institutionens mest erfarna personer, Kathy Geritz, och precis som med Berger, så är det inspirerande att höra deras personliga historier om hur det var när t.ex Amos Vogel presenterade Cinema 16-verk på PFA

Arts and Entrepreneurship

 En kurs i att starta och driva organisationer inom kulturområdet. Jag har fått en smak för den amerikanska "know-how" och tror att denna kursen kommer bli nyttig. Just nu är vi i de tidiga stadierna i att ta fram idéer för vad och hur våra organisationer ska kretsa kring. Redan nu är jag klar med vad min organisation kommer att handla om: film.

onsdag 22 januari 2014

Hollywoodland



Som filmvetare i Berkeley har jag inte kunnat undvika vetskapen om att en av världens viktigaste filmstäder låg relativt nära mig längre söderut. I torsdags, veckan innan nästa termin startade, hoppade jag på bussen och begav mot neråt mot Los Angeles. Under ett fåtal dagar fick jag uppleva ytan på flera kända platser i staden: Beverly Hills, Santa Monica, Venice och naturligtvis Hollywood.

Det var som att vistas i en blandning av alla möjliga filmer man sett genom åren samt spelet GTA: San Andreas. Jag kunde inte undvika att få en stark närvaro-känsla av diverse filmskapare som har fångat LA på film; när jag vistades i downtown och kring dess skyskrapor kom jag att tänka på Michael Mann, medan kullarna, och i synnerhet när jag blickade över den gigantiska metropolen från Muholland Drive på nattetid, gav mig David Lynch-vibbar. Min respekt för dessa filmskapare och liknande har ökat efter min vistelse för att de har lyckas transformera en verklighet till något mer; det är ändå otroligt att olika regissörer kan ta samma stad och filtrera det på ett unikt sätt.

Under min vistelse så skedde SAG Awards utan att jag märkte det och trots att det är awards season noterade jag inte att det var något i luften. Det närmsta jag kom detta var när jag och mina UCLA-vänner vandrade Hollywoods gator och hamnade vid platsen för Jimmy Kimmels show.
Det var en rätt vass grupp gäster (George Clooney, Matt Damon, John Goodman och Cate Blanchett var där för att promota Monuments Men) men oss i standby-kön blev utan platser.

Det fanns ekon av gamla stumfilms-Hollywood, t.ex var jag på Babylon Court som är ett litet shopping center men som pryds av kopior av scenografin från DW Griffiths Intolerance (1916), däribland två gigantiska elefanter på pelare. Dessutom bestod Walk of Fame av en del äldre stjärnor, och inte enbart skådespelare. King Vidor, Michael Curtiz och Erich von Stroheim är bland de regissörer som odödliggjorts.

torsdag 9 januari 2014

A Touch of Sin



Ganska kort efter att jag anlände till USA joinade jag Meetup.com, en sida där människor med olika intressen kan mötas kring ett intresse eller en aktivitet. Jag har varit rätt bra på att gå med i diverse grupper, totalt sju, men desto mindre skicklig på att faktiskt delta. I oktober bestämde jag mig för att äntligen bli aktiv i samband med en konsert med The Flaming Lips och Tame Impala, de anmälda skulle möta upp på en shitty bar i SF:s Mission District. Jag kom i tid men stötte på en helt annan random grupp sköna typer som jag hängde på istället, med andra ord var det först igår kväll som jag faktiskt deltog i min första meetup-träff. The Red Lantern: Bay Area Asian Cinephiles påstår med deras 1347 medlemmar att vara sidans största grupp för fans av asiatisk film. Bruce Lee föddes i SF och John Carpenters Big Trouble in Little China (1986) utspelas i stadens Chinatown, men andra ord är relationen mellan the Bay Area och asiatisk film likt en kärleksaffär.

Kinesiska Touch of Sin (2013) var kvällens film vilket var delvis det som lockade mig då jag noterat den på flera årsbästalistor. Sen var det också möjligheten att gå på legendariska biografen Roxie Theater. Jag har ett mål att försöka pricka in så många olika biografer i området som möjligt. Tyvärr står jag och trampar på fem när det gäller San Francisco, stora biograf-kedjan AMC har fått flest besök. På fredag kommer jag kanske se Her (2013) på Kabuki Cinema som jag hört är stadens bästa biograf, så det är nått att se fram emot.

Det var ett gäng på 30 personer som samlades utanför och efter lite small talk var det dags för visningen. Filmen överraskade mig i dess struktur då jag inte förväntade mig parallela historier. Jag var uppenbarligen inte tillräckligt alert för att stundtals förstod jag inte hur det olika delarna var sammanhängande, det var först efteråt som jag kunde uppskatta filmen mer. En mindre grupp av oss gick tvärs över gatan till ett spanskt matställe för att äta och diskutera filmen, det var här som jag dels fattade mer av Touch of Sin men också insåg det bästa med Meetup.com; d.v.s den kollektiva kunskapen som uppstår när personer med olika perspektiv dissekerar ett verk.